Avhandlingar och publikationer

On invasive staphylococcal infections; Penicillin susceptibility, treatment and outcome

Publicerad 29 april 2022

Malin Hagstrand Aldman

Populärvetenskaplig sammanfattning

Bakteriesläktet stafylokocker innehåller ett 50-tal olika arter. De flesta av dessa bär vi eller våra husdjur på, på huden utan att de orsakar någon skada. Det finns dock några undantag och den vanligaste sjukdomsalstraren kallas för den gula stafylokocken, Staphylococcus aureus. Det är en av dem vanligaste bakterierna som orsakar infektioner hos oss människor. Vi kan få allt från små hudinfektioner till svåra hjärtklaffinfektioner eller ledprotesinfektioner av denna bakterie. En släkting till S. aureus är Staphylococcus lugdunensis, den är mycket mer ovanlig men kan orsaka lika aggressiva infektioner som S. aureus.

När penicillinet upptäcktes på sent 20-tal så var alla S. aureus känsliga för penicillin. Bara några år efter att penicillinet börjat användas som behandling, i mitten på 40talet, upptäckte man de första resistenta stammarna. Snabbt spreds de resistenta klonerna och på sextiotalet övergav många behandling med penicillin vid S. aureus infektioner, till förmån för det nyare antibiotikumet, cloxacillin.

I min första artikel undersökte jag andelen S. aureus som är känsliga för penicillin G från kliniska isolat från blod och sår odlingar under 2014/2015, i Skåne. Jag jämförde också gamla sparade isolat, från 2009, för att se hur penicillinkänsligheten såg ut tidigare. Vi kunde visa att hela 29% av S. aureus isolaten från 2014/2015, i odlingar från blodet, var känsliga för penicillin. Odlingarna från 2009 visade att 57% av S. aureus isolaten var känsliga för penicillin.

I min andra artikel kontrollerade vi hur resistensbestämningen av penicillin fungerade på S. lugdunensis och hur många av de kliniska isolaten i Skåne, som var penicillinkänsliga. Av de undersökta bakterieisolaten var 67% känsliga för penicillin. Vi kunde visa att den europeiska metoden från organisationen EUCAST, var bra och tillförlitlig men att den amerikanska metoden från CLSI gav ett förödande fel. Detta fel skulle medföra att ett av isolaten som var penicillin resistent skulle svarats som känslig i USA eller där denna metod används. Det skulle riskera att patienten inte får adekvat behandling för sin allvarliga infektion.

I min tredje artikel undersökte jag hjärtklaffinfektioner som orsakats av S. lugdunensis. Data kom från det Svenska Registret för infektiös endokardit (klaffinfektioner) under perioden 2008–2018. Vi hittade 30 patienter med hjärtklaffinfektion orsakad av S. lugdunensis under den angivna tidsperioden. Vi jämförde kliniska data från dessa infektioner med 1892 fall av hjärtklaffinfektioner med S. aureus och 262 fall orsakade av andra stafylokocker, från samma tidsperiod och register. Våra slutsatser visade att S. lugdunensis gav en aggressiv infektion och att fler hade dött vid 30 dagar av S. lugdunensis-klaffinfektion än de som fick klaffinfektion av de jämförande bakterierna.

I fjärde artikeln har vi undersökt S. lugdunensis inblandning i ledprotesinfektioner. Vi har använt bakterieisolat som sparats från protesinfektioner under 5 år (20152019) och undersökte deras förmåga att bilda biofilm. Biofilm är ett slags gelémassa som bakterierna bildar när de sätter sig på kroppsfrämmande material. I denna gelémassa kan de hjälpa varandra att överleva och skydda sig mot både immunförsvaret och antibiotika. Vi undersökte sambandet mellan förmågan att bilda denna biofilm och resultatet av protesinfektionen efter behandlingen. Vi kunde visa att de patienter med isolat som kunde bilda stark biofilm hade en större risk att få en återkommande infektion, även om de behandlades rätt.

I det sista delarbetet så har vi jämfört utfallet hos de patienter som fått behandling med penicillin G med de som fått cloxacillin för sin S. aureus infektion. Vi kunde visa att de som fått penicillin klarade sig bättre och hade färre biverkningar än de som blev behandlade med cloxacillin.

Sammanfattningsvis; Vi har kunnat visa att det finns tillförlitliga tester för att undersöka penicillinkänslighet hos arterna S. aureus och S. lugdunensis. Behandling av S. aureus-infektioner med penicillin G är att föredra framför cloxacillin när isolaten är känsliga. S. lugdunensis endokardit har en hög mortalitet tidigt i förloppet men att embolier från infektionen är ovanligare än vad man tidigare trott för denna art. Vi har också visat att om S. lugdunensis isolat från protesinfektioner bildar mycket biofilm finns en ökad risk för återkommande infektioner hos patienterna.

Sammanfattning

I min avhandling har jag koncentrerat mig på infektioner med stafylokocker, antibiotikabehandling och resistensbestämning av penicillin.

Invasiva infektioner orsakade av stafylokocker är vanliga och har både en betydande morbiditet och mortalitet. I Skåne har vi ca 600 S. aureus- bakteriemier årligen och mortaliteten är drygt 20%.
Kloxacillin är idag vår standardbehandling men i länder där man resistensbestämmer för bensylpenicillin förekommer även detta som ett rekommenderat behandlingsalternativ. Inga prospektiva studier är gjorda jämförande de två preparaten men teoretiskt är bensylpenicillin ett mer attraktivt alternativ ur ett farmakodynamiskt och farmakokinetiskt perspektiv. Resistensbestämning för penicillin G på stafylokocker fanns inte i klinisk rutin i Skåne.