Avhandlingar och publikationer

BK pollyomavirus infection after kidney transplantation Risk factors, viral transmission and immune response

Publicerad 1 maj 2025

Camilla Lorant

Sammanfattning

BK polyomavirus (BKPyV) orsakar ofta en asymtomatisk infektion under barndomen, varefter viruset etablerar latens i urinvägarnas uroepitelceller. Seroprevalensen hos vuxna överstiger 90 %. Efter njurtransplantation kan viruset reaktiveras och orsaka allvarliga komplikationer som BKPyV-associerad nefropati (BKPy-VAN) med risk för permanent skada på njuren. BKPyVAN drabbar 1-10 % av alla njurtransplanterade.

Det finns för närvarande ingen effektiv antiviral behandling mot BKPyV. Ofta är det enda alternativet att lätta på immunsuppressionen, med ökad risk för avstötning. Därför screenar många transplantationscentra för BKPyV DNA-emi efter njurtransplantation.

Syftet med denna avhandling var att identifiera faktorer som ökar risken för utveckling av BKPyV-infektion, med målet att förbättra diagnostikens precision och därigenom optimera det kliniska utfallet för njurtransplanterade patienter. Eftersom frekvent screening är resurskrävande både för patienter och hälso- och sjukvården, skulle en förbättrad förmåga att förutsäga vilka patienter som löper högre risk att utveckla BKPyV-infektion och BKPy-VAN vara av stor klinisk nytta. Detta skulle kunna möjliggöra en mer målinriktad screening och en mer anpassad minskning av den immunsuppressiva behandlingen.

Vi genomförde en retrospektiv studie (arbete I) där vi inkluderade alla patienter som genomgått njurtransplantation under en 10-årsperiod mellan 2005 och 2014, totalt 928 patienter. År 2015 infördes screening för BKPyV, och därefter genomförde vi en prospektiv studie (arbete II) med patienter som transplanterades mellan 2016 och 2018. Totalt inkluderades 205 patienter som följdes i 1,5 år. I både den retrospektiva och prospektiva studien identifierade vi manligt kön som en riskfaktor för utveckling av BKPyVAN eller högnivå BK-PyV-DNA-emi. I den prospektiva studien observerades högre ålder hos mottagaren som en ytterligare riskfaktor. Incidensen av BKPyVAN var nästan densamma i båda studierna, 4,7 respektive 4,9 %. Studierna är inte direkt jämförbara men det är troligt att införandet av screening bidrog till att fler BKPyV-infektioner upptäcktes och att dessa identifierades tidigare. Trots att immunsuppression ofta anses vara en viktig riskfaktor, kunde vi inte finna något samband mellan förstärkt induktionsbehandling eller behandling vid avstötning och förekomsten av BKPyV-infektioner.

I arbete III, som utgjorde en del av den prospektiva studien, visade vi att de flesta BKPyV-infektioner där ursprunget kunde identifieras, hade donatorursprung. Risken för att mottagaren skulle utveckla en BKPyV-infektion var högre om donatorn hade viruri vid transplantationstillfället. Vi använde en typspecifik serologi och fann att det förelåg en ökad risk för infektion om donatorn hade höga nivåer av BK-PyV-antikroppar vid transplantation, samt om det förekom en serologisk mismatch mellan donator och mottagare.

Arbete IV, också den en del av den prospektiva studien, fokuserade på 68 levande donatorer av njurar och dessas mottagare. Blodprov för immuncellsfenotypning togs från mottagarna strax före transplantation, 1–2 månader efter och 6 månader efter transplantation. Blod- och urinprover samlades även in från donatorerna i samband med transplantationen. Vid analys av immunologiska markörer identifierades en låg CD4/CD8-ratio samt en positiv immunriskprofil (CD4/CD8-ratio <1 och CMV-seropositivitet) hos mottagarna före transplantation, som riskfaktorer för att utveckla BKPyV-infektion.

Sammanfattningsvis har denna avhandling gett ytterligare insikt i allmänna och immunologiska riskfaktorer för utveckling av BKPyV-infektion efter njurtransplantation och kunskap som är till nytta för att förbättra BKPyV-screening och handläggningen vid konstaterad BK-PyV-infektion i framtiden.terna inte nådde de uppsatta PK/PD-målen under de tre första viktiga dagarna av behandlingen när man använde de standardiserade MIC-mått i PK/PD som brukar användas i internationella.

Ingående delarbeten

I. Risk Factors for Developing BK Virus-Associated Nephropathy: A Single-Center Retrospective Cohort Study of Kidney Transplant Recipients. Lorant C, Westman G, Bergqvist A, von Zur-Mühlen B, Eriksson BM. Annals of Transplantation, 2022 Jan 12;27:e934738. doi: 10.12659/AOT.934738. 

II. The risk factors associated with post-transplantation BKPyV nephropathy and BKPyV DNAemia: a prospective study in kidney transplant recipients. Lorant C, Zigmantaviciute J, Ali N, Bonnevier U, Tejde M, von Zur-Mühlen B, Eriksson BM, Bergqvist A, Westman G. BMC Infectious Diseases, 2024 Feb 22;24(1):245. doi: 10.1186/s12879-024-09093-7. 

III. Impact of donor transmission in kidney transplant recipients with BK polyomavirus viremia and nephropathy. Zigmantaviciute J*, Lorant C*, Ali N, Bonnevier U, Tejde M, von Zur-Mühlen B, Eriksson BM, Westman G, Bergqvist A. Manuskript.*Zigmantaviciute J och Lorant C delat första författarskap.

IV. Cellular immune response during BK Polyomavirus infection in living donor kidney transplant recipients. Lorant C, Eriksson BM, Eich T, von Zur-Mühlen B, Westman G, Wiberg A. Manuskript.

Kort om mig

Jag är född och uppvuxen i Täby, men bor sedan utbildningen i Uppsala med min man och mina barn. Jag började arbeta på infektionskliniken 2007, men har sedan dess även blivit klinisk mikrobiolog och arbetar nu mestadels på mikrobiologen. Jag har dock kvar en fot på infektionskliniken och tycker att kombinationen passar mig perfekt.

CAMILLA LORANT