Avhandlingar och publikationer

Interactions between β-haemolyticstreptococci and the human host – Heart, skin and beyond

Publicerad 16 september 2022

Anna Bläckberg

Sammanfattning

Avhandlingen undersöker olika aspekter kring infektioner orsakade av β-hemolytiska streptokocker (BHS). Erysipelas är en vanligt förekommande infektion i huden, där odlingar från olika lokaler, såsom sår och/eller blod ofta är negativa.

I delarbete I genomförde vi en retrospektiv journalbaserad studie på fall med erysipelas i Skåne med målsättning om att undersöka etiologin till sjukdomen. Totalt sett inkluderades 1142 fall av erysipelas. Vi kunde konstatera att grupp A streptokocker (GAS), men framför allt grupp C och G streptokocker (GCS/GGS) är viktiga bakterier som orsakar erysipelas. Erysipelas med GCS/GGS etiologi tenderar att i större utsträckning recidivera (35%) jämfört med erysipelas orsakat av GAS (18%). Infektiös endokardit (IE) orsakat av BHS är ovanligt men har ett akut och aggressivt sjukdomsförlopp.

Syftet med delarbete II var att undersöka kliniska karakteristika hos patienter med IE orsakat av Streptococcus dysgalactiae och om det föreligger någon antibiotikasynergi mellan penicillin G och gentamicin på blodisolat av S. dysgalactiae. Fall av IE identifierades utifrån svenska endokarditregistret och blodisolat av S. dysgalactiae samlades in från olika mikrobiologiska laboratorium runt om i Sverige för förnyad art-och resistensbestämning. Vi kunde fastställa att IE orsakat av S. dysgalactiae framför allt drabbar äldre personer (medianålder 74 år), har ett akut insjuknande (mediantid på 1 dag från symptom till sjukhusinläggning), och har en hög frekvens av embolisering (46%). Antibiotikasynergi kunde inte påvisas med gradienttest. I flera fall påvisades antibiotikasynergi i flytande fas, men i majoriteten av fallen hade penicillin G ensamt en så potent effekt att ytterligare avdödning efter 24 timmar inte kunde påvisas med den här metoden.

S. dysgalactiae orsakar återkommande bakteriemier, och i majoriteten av fallen sker andra episoden inom 6 månader efter och är av samma emm typ som vid första episoden. I delarbete III inkluderade vi patienter med S. dysgalactiae bakteriemi och erhöll parade akut- och konvalescentserum i syfte att undersöka om det i konvalescentserum utvecklas typspecifika antikroppar som kan opsonisera bakterien och underlätta avdödning av bakterien. Sexton patienter med S. dysgalactiae i blodet inkluderades och serum analyserades med hjälp av ELISA, fagocytosmetod och avdödningsexperiment. Vi konstaterade en utveckling av typspecifika antikroppar i konvalescentserum, men vi såg inga starka belägg på att de är opsoniserande och kan avdöda bakterien. Avsaknad av utveckling av opsoniserande, typspecifika antikroppar vid invasiva infektioner med S. dysgalactiae skulle delvis kunna förklara återkommande infektion i samma värd.

I delarbete IV och V studerade vi om tid till positivitet utifrån blododlingar (TTP) kan vara ett prognostiskt verktyg för patienter med BHS bakteriemi. Totalt sett inkluderades 286 episoder av Streptococcus pyogenes retrospektivt och vi kunde konstatera att patienter som dog inom 30 dager efter att blododlingen togs hade en kortare median TTP jämfört med de som överlevde, 8.6 jämfört med 10.4 timmar, (p < 0,001). Kort TTP, (≤ 8.9 timmar), förblev, i en logistisk regressionsmodell, korrelerat med 30-dagarsmortalitet när vi justerade för ålder, komorbiditeter och infektionsfokus, (p <0,01), (delarbete IV). Totalt 287 episoder av S. dysgalactiae bakteriemi inkluderades och likadant här var median TTP kortare hos patienter som dog inom 30 dagar efter att blododlingen togs jämfört med de som överlevde, 7.7 jämfört med 9.3 timmar, p < 0,001. Kort TTP, (≤ 7.9 timmar), förblev fortsatt korrelerat med 30-dagarsmortalitet när vi justerade för ålder i en logistisk regressionsmodell, (p < 0,01), (delarbete V).

Sammanfattningsvis belyser min doktorsavhandling mikrobiologiska, immunologiska och kliniska perspektiv kring sjukdomar orsakade av S. dysgalactiae och S. pyogenes. Förhoppningsvis kan resultaten som presenteras i min avhandling möjliggöra en mer effektiviserad handläggning och optimerad behandling av infektioner orsakade av BHS.

Delarbeten i avhandlingen

I. Bläckberg A, Trell K, Rasmussen M. Erysipelas, a large retrospective study of aetiology and clinical presentation. BMC Infect Dis. 2015;15(1):402.

II. Bläckberg A, Nilson B, Özenci V, Olaison L, Rasmussen M. Infective endocarditis due to Streptococcus dysgalactiae: clinical presentation and microbiological features. Eur J Clin Microbiol Infect Dis. 2018;37(12):2261—72.

III. Bläckberg A, de Neergard T, Frick IM, Nordenfelt P, Lood R, Rasmussen M. Lack of opsonic antibody responses to invasive infections with Streptococcus dysgalactiae. Front Microbiol. 2021;12:635591.

IV. Bläckberg A, Svedevall S, Lundberg K, Nilson B, Kahn F, Rasmussen M. Time to blood culture positivity: an independent predictor of mortality in Streptococcus pyogenes bacteremia. Open Forum Infect Dis. 2022;9(6):ofac163.

V. Bläckberg A, Lundberg K, Svedevall S, Nilson B, Rasmussen M. Time to positivity of blood cultures in bloodstream infections with Streptococcus dysgalactiae and correlation to outcome. Submitted manuscript 2022.